Claude Code, med ett kontrollfält i stället för en scrollback
Den riktiga Claude Code, med dina skills, ditt minne och dina behörigheter, körs i ett block i fönstret. Ovanför visas allt den vet om sig själv, ritat som menyer en mus kan använda.
Varför en skrivbordsapp för Claude Code är fel idé, och vad man bör bygga i stället
Med några veckors mellanrum börjar någon bygga en skrivbordsapp för Claude Code: ett chattfönster med sin egen klient, sitt eget sessionslager och sin egen modelllista. Det fungerar i en månad. Sedan släpper Anthropic en modell, ändrar en flagga, flyttar var sessioner sparas, och appen har fel med stort självförtroende om ett program som ligger på samma disk.
Vobuda väljer den andra vägen: implementera inte om agenten, koppla dig till den. Under fältet körs den faktiska claude-binären du installerat, med dina skills, ditt minne, dina MCP-servrar och dina behörigheter. Inget proxas. Inget implementeras om. Det vi lägger till är delen en terminal inte kan: att läsa ut agentens tillstånd ur dess egna filer och skärm och placera det där en mus når det.
Det är skillnaden mellan ett Claude Code-GUI som blir föråldrat och ett som inte kan bli det. En modell som släpps i morgon dyker upp i menyn så snart Claude Code har fått veta om den, och inget här behöver ändras.
Allt på raden kommer från agenten under den
-
Claude Codes snabbkommandon, som menyer
Dess inbyggda kommandon, bland dem /compact, /clear, /model, /effort, /cost, /context, /resume, /rewind, /memory, /agents, /mcp och /status, vart och ett listat med vad det gör, på ditt eget språk. En agent ritar sina egna menyer med piltangenter, där en mus inte alls når dem.
-
Claude Codes skills, grupperade och räknade
Varje skill mappen faktiskt har, grupperade efter varifrån de kommer: dina egna från ~/.claude/skills, projektets från motsvarande mapp i det, teamets, eller vad ett plugin fört med sig. Sextio skills från sex källor är en lista du kan bläddra genom i stället för ett namn du måste minnas.
-
Sessioner, efter sin första rad
Läst från ~/.claude/projects, med tiden var och en kördes. Ny startar en, fortsätt skickar Claude Codes egen --continue, och en äldre öppnas med --resume och dess id. Du väljer en konversation efter dess första mening, vilket är hur man faktiskt minns en sådan.
-
Modellen, och ansträngningen bredvid den
Claude Codes modelllista kommer ur dess egen fil, som är den ärliga källan, avstämd mot de gränser ditt konto anger: Opus med miljontoken-kontexten först, Sonnet och Haiku sist. Knappen bär värdet i stället för ordet modell: Opus 5.5 med hög ansträngning, läst av agentens egen statusrad. Och innan skärmen har sagt något visar knappen vad Claude Codes egen settings.json säger att den ska starta med.
-
Planläge och resten av åtkomstlägena
Claude Codes lägen: bestämma själv, godkänna ändringar, fråga före varje steg, bara planera. Läst från dess egen skärm och ändrat genom att trycka dess egen tangent så många gånger som behövs, i stället för en inställning från oss som i tysthet kunde stå i strid med vad agenten faktiskt gör.
Tre agenter, och att veta vilken som väntar
En bricka säger att något har hänt. Den säger inte vad, och när du väl tittar har skärmen redan rullat förbi det.
Medan du var borta
Varje gång en agent går från att arbeta till att vänta sparar fönstret en rad: vilket block, vilken agent, vad den blev tillfrågad, när den stannade och hur lång tid det tog. Agentpanelen visar dem grupperade per block, nyaste först, med en accent längs vänsterkanten på de du inte sett. Att klicka på en rad går till det blocket.
Ett tomrum hellre än en gissning
Förfrågan läses av agentens egen skärm genom formen på dess inmatningsrad, aldrig genom ett ord i den, eftersom en agents gränssnitt ändras med varje version. När det inte går att läsa behåller raden tiden och varaktigheten men lämnar förfrågan tom. Ett skede under fem sekunder utan något efterfrågat sparas inte: det är agenten som tänker på ett tangenttryck, och att spara sådana begraver de tre rader som spelar roll.
När användningsgränsen kommer
Claude Code kan vänta ut en användningsgräns av sig självt och fortsätta när den släpper. Har den inte startat den väntan visar fältet en knapp som öppnar Claude Codes egen meny för gränsen, och valet är ditt. Vobuda skickar ingenting av sig självt. Ska arbetet fortsätta medan du är borta kan du hålla Mac:en vaken under en tid du väljer, från en halvtimme till tolv timmar, i Inställningar, Agenter.
Signaler som försvinner när du agerar
En bricka pulserar på fliken, ett ljud du valt spelas upp, och en systemnotis kommer när vobuda inte är fönstret längst fram. Tyst när det är det: en notis om något som redan syns på skärmen är precis det som lär folk att stänga av notiser. Den försvinner vid din första handling i fönstret, ett klick, en tangent eller en scroll.
Vibe coding utan att tappa tråden
Sättet folk faktiskt arbetar med en agent nu är en loop: beskriv, iaktta, korrigera, beskriv igen, och kör tre sådana loopar samtidigt över tre projekt. Loopen fungerar bra. Det som går sönder är bokföringen runt den.
Du tappar bort vilken modell varje block använder, för att du ändrade en för en timme sedan inuti agenten och fönstret aldrig fick veta det. Du tappar bort vilken av de tre som väntar på behörighet, för att alla tre brickor ser likadana ut. Du tappar bort sessionen du var i igår, för att hitta den kräver att du minns ett namn i stället för en mening. Och du tappar bort skärmdumpen du tänkte ge den, för att spara en fil och skriva dess sökväg är fyra steg mitt i en tanke.
Vart och ett av dessa är en bit tillstånd agenten redan känner till och som terminalen redan kastat bort. Att läsa in det igen och rita upp det är hela funktionen. Dra skärmdumpen direkt från miniatyren i skärmens hörn till blocket där agenten körs, så får agenten bilden: samma väg som en sökväg tar, vilket är precis hur Claude Code vill få en sådan.
Vad som läses, och varifrån det läses
Inget på den här listan är ett värde vi lagrar, förutom beskrivningarna av snedstreckskommandona. Varje värde hämtas i det ögonblick det visas.
| På raden | Läst från |
|---|---|
| Tidigare sessioner | ~/.claude/projects, med varje sessions första rad och tid |
| Skills | ~/.claude/skills och motsvarande mapp inuti projektet, grupperade efter källa |
| Snabbkommandon | Claude Codes inbyggda kommandon, vart och ett beskrivet av oss på ditt språk |
| Modellista | Claude Codes egen fil, skriven så som dess server berättar för den, och ditt kontos gränser |
| Ansträngningsnivåer | Modellen som används |
| Nuvarande modell och ansträngning | Agentens egen statusrad, med dess settings.json som svar innan skärmen visar något |
| Behörighetsläge | Claude Codes egen skärm, och ändrat genom att trycka dess egen tangent |
| Fortsätt | Agentens egen deklarerade flagga: --continue för Claude Code, resume --last för Codex |
En agent är en JSON-beskrivning i agents.json, igenkänd av hur dess process ser ut, så att lägga till en kräver ingen kod. En agent som inte deklarerar någon fortsätt-flagga får ingen knapp.
Den här delen var först ett fel. Fönstret levererade en modelllista och en fortsätt-flagga, skrivna när det fanns en agent och lämnade globala när det blev tre, så att öppna ett Codex-block erbjöd Opus, Sonnet och Haiku, och ett tryck på fortsätt skickade codex --continue, vilket Codex svarar på med ett användningsfel. Nu tillhör allt som läses från ett program det programmet och hämtas bara därifrån. Codex modelllista är inte längre vår alls: menyn öppnar Codex egen väljare, läser raderna den visar och trycker på den du valde, med varje modells egna nivåer.
Claude Code i vobuda, i detalj
Är det här ett GUI för Claude Code eller en wrapper?
Varken eller. Den riktiga Claude Code körs i ett terminalblock, och vobuda ritar ett kontrollfält ovanför utifrån vad den installationen säger om sig själv. Dina skills, ditt minne, dina MCP-servrar och dina behörigheter är de du redan har. Det finns ingen klient från oss mellan dig och agenten.
Hur ser jag tidigare Claude Code-sessioner?
Sessionsmenyn på raden listar dem efter första rad och tid, läst från ~/.claude/projects. Att öppna en kör Claude Codes egen --resume med sessionens id. Fortsätt kör dess egen --continue.
Kan jag byta Claude Code-modell utan att skriva?
Ja. Modellknappen visar modellen som används och öppnar de modeller Claude Codes egen fil säger att ditt konto kan använda, med Opus med miljontoken-kontexten först och därefter Sonnet och Haiku. Ansträngningsknappen bredvid visar nivån och erbjuder det den aktiva modellen stöder. Båda fortsätter läsa agentens statusrad, så att byta modell inne i agenten uppdaterar knapparna i stället för att låta dem ljuga.
Visar det Claude Code-skills?
Det listar varje skill mappen faktiskt har, grupperade efter varifrån de kommer och räknade, så att du kan bläddra genom dem i stället för att minnas ett namn. Det läser mapparna, det installerar, publicerar eller hostar ingenting.
Kan jag köra Claude Code och Codex samtidigt?
Ja, i två block i samma fönster eller i två flikar, var och en med sin egen rad som läser sin egen agent. Se hur de två skiljer sig i praktiken på jämförelsesidan.
Hur är det med lokala modeller?
En lokal modell via Ollama är en post i agents.json och kräver ingen kod, vilket är hela poängen med att en agent är en JSON-beskrivning.
Ser vobuda mina konversationer?
Det läser agentens egna filer på din disk för att rita menyerna, och dina samtal går ingenstans via oss. Den enda förfrågan det gör om ditt Claude-konto gäller dina användningsgränser: så länge ett fält är på skärmen frågar det Anthropic var femte minut med den inloggning Claude Code har i din nyckelring, och token går bara till Anthropic. Det finns inget konto hos oss och ingen server från oss emellan.
Sätt en rad på agenten du redan kör
Gratis, inget konto, och agenten under är den du installerade.
curl -fsSL https://vobuda.com/install.sh | sh